Med världen för mina fötter
av Tony Berglund · 2017-08-03
Då är jag tillbaka ifrån en 10 dagar lång fjällvandring i Sarek med omnejd, vilket var en upplevelse på många olika sätt.
För optimal hälsa behöver vi regelbunden återhämtning då vi kan koppla bort vardagen helt och bara göra något helt annat, det fyller på energi i både hjärnan och kroppen som behövs så väl när regnet slår mot rutorna i novembermörkret.
Det var från början tänkt att jag skulle ha med sonen, men han lyckades med bedriften att skada knät ett par veckor innan avfärd, så det blev istället ny plan, en längre tur och ensamvandring istället.
Det hade varit en lång, kall och regnig vår däruppe, till och med så att samerna hade problem med att renarna inte ville gå upp på fjället för att det låg för mycket snö kvar.
Men lagom till jag kom upp till Ritsem i St Sjöfallet nationalpark där jag skulle starta ifrån, så kom det in ett ordentligt högtryck från Norge och gav nästan en veckas kanonväder med strålande sol och värme, nästan lite för bra skulle det visa sig.
Från Ritsem gick jag sedan in till treparksmötet, där de tre nationalparkerna Padjelanta, Sarek och St Sjöfallet möter varandra, och därifrån sedan vidare in i Sarek västerifrån via dalen Gouhpervagge.
Hela vägen in till Skarja, där Rapaälven och Rapadalen startar var det strålande solsken och varmt på dagarna, t.o.m. så mycket att jag var tvungen att gå med keps, långärmad tröja och vantar för att inte bränna upp armar och händer fullständigt.
Nästan från starten i Ritsem och hela vägen genom Gouhpervagge hade jag sällskap av en familj som skulle samma väg in i Sarek.
Vi skiljdes åt strax innan Skarja då de skulle gå norrut igen tillbaka upp mot Ritsem och jag skulle ju söderut ner genom Rapadalen.
Väl nere i Skarja blev det att gå in i stugan som står där, bara för att komma undan den stekande solen ett tag.
I Skarja finns också den enda bron i Sarek, den läggs över den djupa kanjonen som annars är omöjlig att ta sig över.
Härifrån och ner genom Rapadalen blev vädret sämre, och det blev molnigare allt eftersom, dock mest uppehåll och bara något regn sent på kvällarna och på nätterna.
Så småningom så började jag närma mig slutet på Rapadalen som mäktigt ramas in av klippan Skierfe och fjället Tjakkeli med den lilla klumpen Nammatj utlängd mitt i älvdeltat, förmodligen en av fjällvärldens mest kända vyer.
Jag kom sent på kvällen upp på Skierfe på väg ner mot nattlogi i STFs stuga i Aktse, men jag tog mig ändå tid att gå upp på Skeirfe och det ångrar jag inte, det var en av vandringens absoluta höjdpunkter.
Skeirfe är en klippa som på sin ena sida stupar rakt ner i Rapaätnos delta i dalen under, höjdskillnaden från kanten på klippan ner till älven är hisnande 700 (!) m.
När man kommer upp på Skierfe så behöver man inte kunna mindfulness eller meditera, det kommer alldeles av sig själv.
Ett lugn och en djup vördnad för platsen sprider sig i kroppen och man blir bara helt överväldigad av platsen som sådan.
Det är kanske inte så konstigt att samerna har en urgammal helig plats vid klippans fot, platsen inger respekt och vördnad på många sätt.
Väl nere i Aktse så var färden genom Sarek slut.
Jag tog en vilodag och låg två nätter i stuga i Aktse efter att ha varit igång i 8 långa dagar, det var välbehövligt.
Sedan var det bara vägen ut kvar, två ganska enkla dagsetapper mellan stugorna på Kungsleden norrut, först till Sitojaure och sedan till Saltoloukta.
På vägen mellan Sitojaure och Saltoloukta fick jag följe med en gammal norsk krutgumma, det visade att hon var mor och farmor till familjen som körde båten över Sitojaure.
Jag hängde på henne och vi satte bra fart över fjället medan vi pratade om allt mellan himmel och jord, så de 2 milen över fjället gick på 5 timmar blankt.
Väl nere i Saltaloukta så blev det en välförtjänst bastu och deras berömda trerätters middag fick sätta punkt för fjällvandringen denna gång.
Nu hemma igen, och fortfarande lite sliten, så jag går här och småstökar ett par dar till innan det är dags att sätta lite fart igen.